kärlek

Min fina Tobias. Världens bästa sambo.
Fy sjutton vad jag älskar dej <3

Kram
/J

Just for you

Bara för att Sanne tvingar mej, så ska jag skriva en rad.. Lr två.
Livet rullar på. Plugg, plugg o plugg.
Så förbannat less på de, hela livet kretsar runt de o jag har inte en sekund utan plugg. Lr ja, jag borde inte ha de. Men eftersom jag e så less på de, så tar jag mej många stunder utan plugg. Lite för många kanske :)

I veckan ska jag också komma igång med träningen igen. Den får mej att orka, den gör mej pigg o jag får sån energi av ett styrkepass. Så efter en undersöknings som jag ska göra på torsdag, e träningen ett högt prio i mitt liv.
Imorn ska jag förövrigt till optikern o få min dom. Glasögon it is. Hejdå huvudvärk! :)

Ne, nu ska jag kila.
Försöker blogga snart igen. (Lovar Sanne) :D
Kram
/J

Hur kan man nånsin vara beredd?

Idag för 8 år sen satt jag på sjukhuset hos mamma som jag då gjort i nästan 2 veckor. Jag höll henne i handen, pratade med henne o hoppades.. Hoppades för allt i världen att hon skulle vakna upp o bli frisk igen. Men det gjorde hon inte. Jag fick aldrig mer se hennes fina ögon, hennes leende, höra hennes skratt eller känna hennes värme. Allting tog slut tidigt på morgonen därefter, då hon tog sitt sista andetag..
Imorgon e de alltså 8 år sedan min mamma dog..
Många e nyfikna o undrar vad som hände, så jag tar de från början.

Mamma hade sommaren 2003 en leverfläck på magen som kliade, hon sökte hjälp och när hon väl fick en tid för operation så hade leverfläcken växt så att den var stor som en femkrona.
Den togs iaf bort o skickades på undersökning. De visade sig att de var malignt melanom, alltså hudcancer. Mamma fick göra många undersökningar och cancern hade spridit sej till hennes lymfkörtlar. Ännu en operation.. Denna gången i ljumsken där lymfkörtlar togs bort, vilket gjorde att all vätska stannade kvar i benen o mamma hade mycke ont. Men vi var glada, för läkarna sa att dom fått bort cancern nu. Efter ett tag fick mamma huvudvärk o fick göra ännu fler undersökningar.
Där kom kniven i hjärtat! Mammas cancer hade spridit sej till huvudet..
Mamma pratade med mej o min bror om att nu kan precis vad som helst hända, vi måste vara beredda på allt. 17 år, nyss blivit mamma o allmänt jävla oklok tänkte inte ens tanken på att mamma faktiskt kunde dö av detta. hade jag tänk så, så hade jag tagit mer vara på tiden med henne....

Mamma fick åka till Sahlgrenska i Gbg för strålning. Jag var med henne där en gång, samma dag som utrikesminister Anna Lindh blev mördad. Det var det enda som de pratades om överallt den dagen. Själv kunde jag bara tänka på mamma som fick spännas fast i en mask på huvudet, som sedan skruvades fast på en strålningsmaskin.
Jag fick stå utanför rummet och titta på en skärm. Jag hade gjort allt för att vara med henne där inne och hålla hennes hand!
Strålningen o alla mediciner gjorde mamma trött och illamående, men ändå tillbringade hon de flesta dagar med mej o Tove. Allra mest Tove som var hennes lilla solståle :)

En kväll i slutet av September kände sej mamma extra trött o hängig. Hon hade ingen aptit o var lite yr. Jag o mammas nya man P.o körde in henne till sjukhuset där hon fick ligga kvar för att läkarna skulle kunna ha koll på henne. När vi var där började mamma tappa minnet, hon pratade om saker som inte alls hade hänt. Hon sa att hon inte fått sina mediciner, fast egentligen hade uskn varit inne med dom för 10 min sen. Hon blandade ihop saker och visste inte riktigt vad hon gjorde på sjukhuset.
Jag åkte hem, och innan jag skulle somna så ringde mamma. Fortfarande lite snurrig, men sa att hon älskade mej och att vi skulle ses efter att jag varit i skolan dagen efter.
Men de blev ingen skola...
P.o ringde till mej jätte tidigt och sa att läkarna ringt o berättat att de hade hittat mamma krampandes på golvet i hennes rum och nu låg hon medvetslös.
Alla åkte till sjukhuset direkt. Jag, P.o, Pappa, mormor, mina morbröder och min bror som fick bli hämtad av sin kompis någonstans i Sverige eftersom han jobbade.
Läkarna sa att de var illa nu, det fanns inte mkt mer de kunde göra..
Här upplever jag nu de värsta 2 veckorna i hela mitt liv. På våning 7, Kava på kss...
De första dagarna vaknade mamma till ibland. Hon sa ingenting, men hon tittade på oss och kände på sitt eget ansikte.
Hon fick syrgas genom en mask, och eftersom hon låg still så länge så fick hon lunginflammation. Hennes andetag lät som en bubblande kaffekokare.
Nu började hon även krampa flera gånger om dagen. Mina morbröder fick hålla fast henne i sängen för att hon skakade så, tills läkarna kom med kramplösande. Detta hände väldigt ofta, men speciellt en gång när Tove kom o skulle hälsa på. Tove ser mamma ligga i sängen o säger "Mommo", då börjar mamma krampa mer än nånsin. Ögonen rullade bakåt o hon hoppade upp o ner i sängen.. Så Tove fick gå ut med sin morfar o inte komma tillbaka mer..
Vi var hos henne varenda dag. Hon var inte ensam en enda sekund. Vi pratade med henne, sov hos henne, höll henne i handen, skrattade och grät.
Tidigt på morgonen den 9 oktober somnade hon in. Då hade hon kämpat länge, men cancern vann.
Jag hoppades in in sista stund att hon skulle vakna. Men när läkarna dödsförklarade henne, så försvann hoppet.
När jag satt breve henne o höll i hennes kalla hand o såg att hon inte andades, då gav jag upp. Det är det värsta jag någonsin gjort.
Det var i klass med att rensa ut hennes kläder, planera begravning, gå på begravning, saknaden, längtan och smärtan..

Så imorgon e en dag jag helst vill glömma o radera. Massa känslor och tankar kommer fram, mer än vanligt. Saknar henne nu, mer än vanligt.
Jag önskar så att hon kunde fått leva, se Tove växa upp och finnas hos oss. Saknar henne så de e helt galet. Går inte att beskriva med ord. Förjävligt helt enkelt.
Jag är inte hel utan henne, men jag vet att hon finns med mej varje dag.

Mamma, jag älskar dej <3