Snälla mamma håll min hand

Ibland känner jag sån saknad efter mamma att jag inte riktigt förstår hur jag ska kunna leva vidare utan henne. Smärtan går inte att beskriva. Den e värre än något jag någonsin upplevt.
Trots att de snart e 7 år sen (!) så gör de så fruktansvärt ont i hjärtat, varje dag.
Den som sa att tiden läker alla sår, de ljuger!

7 år sen nästa vecka. Ett datum jag önskar att jag kunde radera bort ur almanackan. Men ändå inte, för de e den dagen hon blev fri från all behandling, allt kämpande, alla sjukhusbesök o all smärta.. Men de va ju också den dagen hon försvann ifrån oss... Den dagen jag helt plötsligt som 17 åring förlorade min mamma, Tove förlorade sin mormor, min mormor förlorade sin dotter, P.O förlorade sin fru o många fler förlora en underbar människa...
De bästa vore om den där förbanna jävla skit cancern hade utrotats från första början... Allting hade varit mkt lättare då.

7 år sen.. Känns som igår.
Första gången mamma kom hem från Vårdcentralen och berättade att leverfläcken som de äntligen tagit prover på va malign. Hon hade fått Malignt melanom, vilket betyder hudcancer.. Läkarna opererade, och var väldigt positiva.. ett tag..
Cancern hade lyckats spridit sej till lymfkörtlarna, så en ny operation var nödvändigt. Läkarna var positiva igen och vi firade med skumpa!
Ganska snabbt därefter började mamma få ständig huvudvärk, hon blev yr o kände sej illamående. Sjukhuset igen va ett måste, o de visade sej att tumören nu hade spridit sej till hjärnan... Mamma tog med mej o storebror på resturang o vi pratade massor. Mamma sa att nu va vi tvugna att förbereda oss på allt. Nu kunde vad som helst hända..
Jag tror inte jag insåg allvaret i de hela då.. Va väl naiv o tänkte att de kommer bli bra...
Strålningar o massa tabletter blev behandligen.. Samma dag som Anna Lindh blev mördad satt jag på Sahlgrenska i gbg och höll mamma i handen innan hon gick in på ännu en strålbehandling. Jag stod utanför och såg allting på en skräm.. Hur de spände fast hennes huvud i en mask mot bänken som hon låg på, hur de ställde in maskinen o hur de röda strålarna trängde in i hennes huvud.. Tårarna rann o jag ville helst bara springa därifrån...
Behandlingen fortsatte, o vi hoppades på de bästa..
En dag blev mamma lite sämre, hon kunde inte äta nånting. Så hon åkte in till sjukhuset för att få dropp.
Hälsade på mamma på sjukhuset sent på kvällen. Vi pratade, kramades o hon va lätt förvirrad eftersom tumören tryckte på så. Planen va att hon skulle få komma hem efter några dagar.. Men de blev inte så..

P.O ringde mej tidigt dagen efter när jag precis kommit till skolan. Sköterskorna hade hittat mamma krampande på golvet och nu låg hon medvetslös..
Hela släkten åkte dit direkt. Jag, min bror, pappa, P.O, mormor och mina morbröder.
Vi visste inte då att vi skulle spendera 2 veckor i de rummet.. I början öppnade mamma ögonen, hon tittade på oss, kände på sitt ansikte för att sedan gå tillbaka till att vara helt okontaktbar. Efter några dagar började mamma krampa. Hon flög upp o ner i sängen o mina morbröder fick trycka ner henne i sängen medans sköterskorna sprang o hämtade muskelavslappnande.. De hände så ofta att tillslut fick de ha massa sprutor liggandes inne i rummet.
Men en dag fick hon inga kramper alls.. De va den dagen Tove skulle komma o hälsa på mormor.
Tove va då nästan 2 år. Hon kom dit med min pappa. "Mommor", va de första hon sa när hon kom in i rummet.. Då började mamma krampa direkt. Bandet som fanns mellan mamma o Tove går inte att beskriva.. Ögonen rullade bak o hon skakade som aldrig förr. Hon var mkt väl medveten om att Tove hade kommit in i rummet..
Vi fanns alla vid mammas sida dag som natt i 2 veckor. Hon var inte ensam en enda sekund. Var alltid någon som satt och höll hennes hand, alltid kunde hon höra att vi var där och fanns för henne.
Den 9/10-03 tidigt på morgonen tog mamma sitt sista andetag.. Efter att ha kämpat mot cancern i ett år var nu kampen var över.

Sedan dess har jag inte varit hel. Alltid endel av mej som fattas.
Alltid.

Kram
/J